home is where the heart is.

Jag känner mig hemskt redo att flytta till något eget igen. Mitt eget boende, där kreativiteten kan flöda bäst den vill. Det saknar jag enormt mycket. Jag har helt enkelt insett att jag inte är en person som står ut med att bo i delade studentrum och trånga korridorer. Ett eget space där jag kan laga min egen mat, skriva hela natten om jag vill och måla över hela rummet om det är just det jag känner för. Tusen bokhyllor och utrymmen för alla mina klänningar. En stor fin säng med mjuka lakan och inte en tältsäng intryckt i ett hörn. Nej fy farao, det är bra synd att världen ser ut som den gör och att bostadsbristen bland unga drabbar oss alla. Här i Brighton är inte bristen problemet, för bostäder finns. Istället är hyrorna skyhöga så att ingen stackare har råd att bo om hen inte har minst två jobb. Jag längtar till ett samhälle där alla får möjlighet att bo där och hur de vill oavsett klass och etnicitet. Men som det ser ut nu så är nog det samhället långt bort, tur att jag kan få drömma så länge. För det kan minsann ingen ta ifrån mig. Källor.