i know i'll break the ice beneath my feet and baby, then from memories i'll recall, something you told me from the start 'you can't hide what's in your heart'.


Just nu gör det lite för ont överallt i kroppen för att orka visa upp något från min vardag. Brighton är vackert och allting är egentligen helt perfekt här, precis som jag visste att det skulle bli. Men någonting skaver där inne. Mina hjärnspöken lämnar mig inte, trots år och dagar av kämpande mot allt det där och jag känner bara för att isolera mig ett tag nu. En ny vän gav mig rådet att sitta inne och lyssna på The Cure ett tag framöver, för det är vad vi romantiker (nej, det var inte jag som refererade till mig själv som det) gör. Trots att ensamheten är det som oftast gör ondast så är det också den som gör mig starkast. Den frivilliga ensamheten. Vi hörs så småningom. x

tillhållet.

Vi förbjuder oss själva från att känna
Hon säger att 
det är fel 
Och vi skakar på huvudet och säger att 
Nej
det är omvärlden som är fel

Våra hjärtan slår i takt
Desto mer pulsen ökar
Desto närmare kommer du
Närmare inpå
Jag försöker dra mig undan men min minuspol dras mot din pluspol 
Och vi dansar in morgondagen

Jag vänder bort blicken
Tittar i golvet
Biter dig på halsen
Du andas tungt i mitt öra

Vi river hela stället
Gömmer oss från dom andra
Läpparna möter din hals under täcket
Där under finns bara vi
Och det är vi mot omvärlden
Omvärlden som är fel