det här är värt att dö för, jag tror mitt hjärta blöder | årskurs sju

Du vandrade alltid långsamt genom korridoren medan jag stod tyst bredvid i skuggan och såg på. Det hade pågått i flera år men just den här dagen den femte december tvåtusensex var du stoltare än någonsin när våra vägar korsades på våning tre på artonhundratals högstadieskolan. Varje dag från den dagen följdes du av ett släpptåg ac beundrare. Det var pojkar, flickor, äldre och yngre, långa och korta. Dom andra. Ibland tänkte jag att du kanske inte ens förstod varför jag följde efter dig minsta lilla meter du gick. Varför min blick vandrade från läraren, från provet, från anteckningarna till dig. Alltid till dig. Varendaste lektion. Och varför jag suktade och blev mitt allra rödaste jag när du uttalade en mening åt mitt håll. Flera hundra år har hur som helst gått sen den dagen i december och jag har återupplivat mig själv tusen gånger sen dess. Trots det så tänker jag fortfarande på dig ibland. Jag undrar hur ditt liv blev när jag är som tröttast en sömnlös tisdagsnatt nolltvåtrettio. Jag minns hur jag lovade mig själv att ringa dig om jag fortfarande tänkte. Om jag fortfarande kände fem år efter junidagen när vi slutade nian så skulle jag ringa. Men det där samtalet blev aldrig av.
 
◊ ◊
När vi sprang genom kostymförrådet på fjärde våningen, på vinden och du sa "om jag var han så skulle jag kysst dig på direkten!" Och jag tänkte att det skulle varit du. Gymnastikläraren observerade mina kärleksfulla blickar och lovade mig dyrt och heligt en dag att alltid sätta oss tillsammans. Svenskaläraren hon läste varenda dikt jag skrev om dig och gav mig långa responser om hur mitt stackars lilla sorgsna tonårshjärta fick hennes många år äldre vuxenhjärta att brista. Alla visste och alla hejade på oss, utom du, utom jag. Men allra främst utom dom andra.
 
◊ ◊ ◊
Och jag älskade dig så hemskt och hjärtskärande mycket. Jag älskade dig på bussen till skolan och på promenaden hem igen. Jag älskade dig på naturlektionerna men allra mest på svenskan. Jag älskade dig varenda år längst fram på Håkan Hellström på Liseberg och jag älskade dig varje gång mina läppar kysste någon annan. Jag älskade dig på våren, sommaren, hösten och vintern. Jag älskade dig i sjunde klass och åttonde och nionde. Jag älskade dig genom hela gymnasietiden och jag älskade dig som mest varje gång jag var berusad. Jag älskade dig när våra blickar möttes i korridoren, på skolgården, efter skolan. Jag älskade dig i alla dessa år men det där leendet har för längesen försvunnit ur mitt minne.
 
◊ ◊ ◊ ◊
Att jag minns hur du grät när vi var ensamma på skolgården en natt. Jag hade ringt upp dig för att äntligen kasta ur mig exakt hur jag kände. Men det blev aldrig så. Hur du utbrast: "hon lämnar honom för en annan!". Och stora tårar rann ner från de isblåa ögonen och ner för din kind. Jag minns varendaste ord och jag tänker på dig ibland.
 
◊ ◊ ◊ ◊ ◊ 
Minnen av en första fylla i det stökiga rummet i medelklassghettot, liggandes på golvet skrek jag "om det ska göra såhär resten av livet så vill jag inte leva mer." Ofantligt många fyllesms, samtal och år senare så innebar slutet för oss ett textmeddelande med orden "När ska du fatta?! Jag kommer aldrig någonsin tycka om dig!" Aldrig aldrig aldrig någonsin ekade i mitt huvud när jag slog dig gul och blå på köksgolvet den sista kvällen i nian. Springandes lämnade jag den stora villan i överklassparadiset den natten tvåtusennio. Stora tårar rann ner för min kind medan jag sprang för att aldrig någonsin se tillbaka.
 
Och du ringde aldrig
Du ringde aldrig någonsin för att säga förlåt
Men ändå så tänker jag på dig en liten stund varje dag
Någon gång ibland
Publicerat i words
#1 / / Sandra Leone:

Så vackert och alldeles hjärtslitande :)

#2 / / jennifer:

<3